Här på jorden går livet vidare, en stund i taget. Men det är jobbigt.
När man lever livet nära varandra blir tomrummet så mycket större när någon måste gå.
Jag är glad att Mommo har fått frid nu och är på ett bättre ställe, tillsammans med morfar och alla andra kära. Jag är tacksam för att vi fick ha henne så länge hos oss.
Men jag är också helt förtvivlad över alla de underbara saker som var Mommo, som var vi, och som aldrig blir mer.
3 kommentarer:
Och så länge ni minns henne - och det hon betytt för er - så finns hon ändå kvar hos er.
Kram på er, allihop!
En stund i taget, njut av vårsolen.
Precis som DMH säger, viktigt att minnas, det gör vi med våra kära, pratar om dem. Och går ut och lyssnar på fåglar, finns så mycket fint.
Skicka en kommentar