Läste nya Mama igår. En lång intervju med Camilla Läckberg, vars böcker jag inte har fallit för. Läst Olycksfågeln och halva Isprinsessan, men nu lagt denna författare i hyllan för gott.
Hur som, det var ju vad jag läste i Mama som det skulle handla om.
Läckberg väntar barn med sin nya kille Martin Melin. De träffades hösten 2007, efter att hon skiljt sig tidigare samma år och Martin bröt upp från sin förra kvinna någon gång där också. Camillas barn från tidigare äktenskap är lite äldre. Men Melin bröt upp när hans yngsta barn var 1 månad. Barnet är nu 1 år. Och nu skaffar de alltså barn ihop. Jag hoppas innerligt för det barnets skull och för de andra barnen att det håller mellan deckarförfattaren och polisen. Men jag undrar varför de har så bråttom och hur folk, de är ju långt ifrån ensamma om att hålla på så här, tänker när de skaffar barn så tidigt. Framför allt när de redan har andra barn. Hela den här grejen i samhället med barn, nya barn och nya partners är obegripligt för mig.
Jag tror inte alls den är bra. Men kanske är det bara jag som är en olycksfågel?
Sen läser jag också att Läckberg tycker det är tråkigt att leka med barn. Att de får klara sig själva i lekandet. Hon hänvisar till sin barndom och att hon var ensambarn. Självklart måste barn klara att underhålla sig själva och leka på egen hand. Men samtidigt får man ju som vuxen bita ihop ibland och leka med dem, hjälpa dem att utveckla sin fantasi.
För egen del tycker jag oftast att det är roligt att leka med barn, just för att utvecklingen är så total. Och för att man märker hur underbart roligt de tycker att det är. När man älskar barnet/barnen känns den delen central i valet att leka med dem. I alla fall för min del.
