Kaffe i venerna

Inne på fjärde koppen. Annars är magen tom. Frukost hanns inte med i snöslasket som kräver tidigare avfärd hemifrån.
Än så länge skakar händer inte i alla fall. Skriver om hemskt knivdåd. Måste hinna med lunch idag. Måste.

Utan fyllning till lunch

Tänkte dra snabbt till Lindex på lunchen, innan jag ska hem till föräldrarna för att mata Fress och Kajsa samt ta dem på en liten runda. Fick sms om att det är halva rea-priset. Tänk om de kan ha lite bra underkläder. Men iofs har denna kedja mest stoppade bh:ar. Vilket jag med d-kupa inte vill ha. Behöver liksom inte mer fyllning.

På tal om underkläder ska det snart öppna en ny butik i Falkis, helt inriktad på detta. Låter lovande.

En om dagen...

Blev för ett bra tag sedan utmanad. Meningen var att jag skulle svara på nästan 100 frågor för att ni bloggläsare ska lära känna mig. Det orkar vi inte känner jag. Tänker mig en om dagen blir lagom. Eller en i veckan...

1. Vilken svordom använder du oftast?
"fan" tätt följt av "faaaaan"


It can only get better...

Skandalbaggar

Kom plötsligt på så här, bokstavligen fem i tolv, någon dag efter... att Farväl Falkenberg hade förtjänat att få någon guldbagge. Detta motiverar jag med att den är filmad i min hemstad, den i allt sitt djup har ett fint budskap och sist men inte minst- såväl min nyhetschef som nattchef gör fina rollprestationer i den.

Jag vill ha Kakan

Andra fotbollsträningen för säsongen idag. Roligt att spela igen. Men jag saknar den tjej i laget som jag var närmast men som numera spelar i Husqvarna till följd av plugg i Jönköping. Vi kallar henne Kakan och nu känns det som jag ätit upp den och snopen står och inser att den är borta.Dessutom är Natalie seg och vem vet om hon kommer spela i år. Mina två "bästisar" i laget borta liksom. Tungt.

Men inte lika tungt som mina ben är tunga.

Farväl till en skogsrunda

Ibland är det väldigt svårt att göra det som är rätt. Men ibland när det är som svårast måste man låta förståndet överösta det hjärtat känner. Vår älskade lilla Amanda fick somna in idag. Pappa höll henne i sin famn medan mamma satt jämte och pussade hennes nos medan hon somnade in. Jag hade tagit avsked hemma hos föräldrarna innan de åkte till djursjukhuset. Hon låg i sin korg och jag la mig jämte på golvet. Kliade henne bakom örat som hon alltid älskat och sa allt det jag ville säga. Det var som att hon förstod. Hon liksom la sin nos mot min nos, en eskmiåpuss. Och så höll hon upp sin tass lite böjd, sådär som hon alltid gjort när hon varit nöjd. Det kändes som att hon var sitt gamla jag för en stund. Så pussade jag henne på nosen och hon la ner huvudet för att sova.

Var nere en sväng hos mamma och pappa nyss. Det som nu kommer att vara så jobbigt ett tag blev så tydligt när bara två små vovvar hälsade mig välkommen. Hon fattas oss. Och det gör ont i bröstet, det skär i en... (för att citera någon som beskrivit det på det bästa sätt det går att beskriva det på). Hon fattas oss. Och jag förstår inte hur vi ska kunna gå skogsrundan utan henne. Utan hennes vänliga lilla figur som lunkar med. Vår lilla Ior har lämnat oss,är det så konstigt att jag gråter då?

Mindre magiskt

Så ser vi trots skeptiska sinnen Ecuador- Sverige. Inte mycket att jubla åt. Vi jublade inte heller när vi upptäckte att det bor en mus på vår vind. Gnagaren har ätit små bitar av dynan till Henriks solsäng. Och än värre. Små bitar av mina röda kilklacksskor med korksula. Tycker tydligen om läder.Snyft. Imorgon ledig och får ägna dagen åt att säkra på vinden. Hoppas den kommer då.Lovar att den ska få känna på en kilklack då...