Konkurrensdugliga skidor. Det sa han själv efteråt. Men vem som helst kunde ju se att det hade Anders Södergren inte alls. De andra gled i kapp honom. Så tungt efter att han dragit ifrån i backarna. H och jag såg tremilen hemma hos mamma och pappa. Liten paus mitt i allt huspyssel. Satt och skrek alla, försökte lyfta fram vårt svenska hopp. När han gick loss lite stod jag upp i soffan och sjöngskrek`"Åh, Södergren. Åh, Södergren" om och om igen, med melodin "Fru Söderström och lilla mamsel ros". Nästan som när vi skrek "Gunde kunde, Gunde kunde!" förr i tiden. Men det räckte inte. Skidorna hade noll glid såg det ut som. Bittert, så nära första medaljen. Eller ja, första riktiga medaljen. För hade Sara Kjellin fått i går i puckelpisten så är det inget man skrikit sig helt hes över. Samma med halfpipen idag. Vad är det för sport? Idrott ska vara jobbigt men hand i hand med dagens ungdoms allt slappare inställning så får dessa sporter stort uppsving. Bedömningssporter har dessutom inte alls samma tjusning.
I mina ögon är Södergren i alla fall en hjälte. Han gav allt för kung och fosterland, han sökte ära. Stor eloge också till nya stjärnskottet Britta Norgren som blev 15:e på dubbeljaktstarten. Hon gav allt och satsade på toppen. Härlig inställning i stället för att som de andra glida runt kring mitten av resultatlistan. Vi vill ha puls- och den finns bara där frammei täten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar