Jobbar hemifrån och tv:n står på. 5:an. Pråmar för "Dolce Vita" där man visst ska få möta de lyckligt lottade. Det ska handla om foolket kring Stureplan. Några tjejer i samma fula och säkert svindyra leopardklänningar pratar om att man ska dra upp klänningen lite till, för då får man lite fler blickar på sig. Även från de avundsjuka bräker den ena fram på östermalmska. Allt andas dumhet, från programledaren till innehållet. De lyckligt lottade. Hmmm...
Igår kramade min chef mig och hon sa att jag gör ett så bra jobb. Sen när jag stod i sunkiga arbetkläder och skrapade bort tapetrester kom H och höll om mig länge. Vi bara stod så i det som ska bli vårt nya hem. Sen slank jag in hos ma och pa. Fick med mig ischoklad som ma köpt åt oss på GeKås. Pa pratade lyriskt om matchen i tisdags. Vi vann med 113-35 och spelade en härlig basket. Jag fick ett sms av Maria som ville understryka hur mycket hon ser fram emot lunch ihop imorgon fredag. Syster Johanna ringde bara för att mysprata. Jag läste Aftonbladet och blev sur för att inte syster Jennifer var på bild från deras 175-års fest, hon är ju bäst på stället.
Imorgon ska vi till mina gudföräldrar för kombinerad födelsedags- (mas, pas och gudmors), jul- och vm-lottningsfest. På lördag är det först match och sen oglamorös men rolig julfest med basketen i vår hall. På söndag ska H och jag åka och hämta vårt kök. Lidingö på IKEA. De lyckligt lottade.
4 kommentarer:
Jag måste säga att jag inte förstår mig på såna där människor som gör allt för att synas och allt för att höras.
Det är synd om de. Ska vi inte starta ett 90-konto som automatiskt drar pengar från de som har mkt pengar så att de får känna på hur det är att vara en lite sämre lottad människa ett tag. De pengarna kan vi sen sätta in på ett 90-konto som tex Rädda Barnen och ge till människor som svälter i afrika och faktiskt behöver pengarna för att överleva, inte för att köpa mäklarbrickor på Sture.
För övrigt; visst är det härligt när man har en sån där dag då allting bara känns så härligt och alla hör av sig och man känner sig som världens mest uppskattade människa. Vilken kraft det ger!
Asså...jag blir lite schizofren nu. När jag DJ:ar bara brukar jag skita i om jag syns eller ej. Bara min musik hörs. Och när jag är studioman är det mitt jobb att hålla mig ur vägen, men ofrånkomligt att jag syns i TV ibland - men då av misstag. Men när jag leder Popquiz är det mitt jobb att vara händelsernas centrum. Jag minns en gång när jag snackade inför en medieklass på gymnasiet efter att jag börjat jobba med TV. De allra flesta ville vara programledare, men brutala Peter tog det ur dem...
Idag ska jag se på oglamourösa Bingolotto ffg sedan länge. Igår mös vi hemma. Också det oglamouröst, men underbart.
När jag gick media på gymnasiet ville ingen bli programledare, alla ville vara bing och scripta och studioman och vad som helst så jag blev alltid över (eftersom de andra ville så gärna så la jag mig eftersom jag egentligen inte ville lika mkt som de). Därför var jag fanimig alltid programledare. Men det var (som påpekat!) helt ofrivilligt. Även om det var ganska kul också!
Minst hälften av vad man shoppar varje månad bör man skänka till hjälporganisation, forskning etc.
Bylinen och att synas är väl aldrig det viktiga..
Skicka en kommentar