Solen har varit framme hela helgen, alla är ute och njuter av våren. Våren som nu äntligen har kommit. Men solen når inte in i mig dessa dagar, jag skyr den. Det känns som att mitt vemod borde stoppa våren. För vår utan Mommo går inte. Och ändå är det så. Så obevekligt är livet.
2 kommentarer:
Det är det som är det konstiga när man är ledsen över ngt/ngn, alla andras liv går vidare medan man själv står på paus.
Stackare! / M
Skicka en kommentar