I ett försök att pigga upp mig själv tog jag fram våra konstgjorda men ack så vackra
Mimosakvistar igår. När jag bodde i Rom var det så vackert så jag nästan grät när
den blommade vilt om våren. Tyvärr är den usel som snittblomma så om man vill ha
den inne får det bli i falsk variant. En vår i Rom med blommande Mimosa borde alla få i sitt liv.
Maken landade väl här hemma igår kväll efter ett lyckat Italienäventyr.
Något puss- och kramkalas blev det dock inte med tanke på att jag är som en
stor smittohärd.
Känner mig lite vemodig dessa dagar. Vi var gravida i somras och hade BF 2 mars.
Det gick som ni förstår inte bra den gången. Nu är BF istället 30 juni för en annan
baby. Och bara det går bra denna gången spelar inget någon roll men dessa dagar finner
jag mig tänkande mycket på liv och död, förluster och vinster.
När systerdottern frågar var hon var innan hon föddes brukar vi säga att hon var en stjärna
på himlen. Sen valde vi den stjärnan och hon kom till oss. Jag älskar när hon tryggt säger
"då var jag bara en stjärna på himlen men sen kom jag hit till er". Jag tänker att så är
det och att stjärnor som varit på besök hos oss men inte fått stanna finns där uppe på himlen och lyser för oss, vakar över oss. Vi här nere på jorden är inte ensamma.
Hur som, jag antar att vara jättesjuk inte hjälper mot vemod. Finns mycket tid att tänka när
man ligger nerbäddad för femte dagen i rad...