Märta och Jennifer kom sent igår. Pappa hämtade på flyget i Ängelholm och vid halv elva kunde jag sen lyfta en sovande Märta ur bilen. Hon vaknade till lite och log när hon såg mig och mamma/mormor.
Hennes mjuka lilla kropp i mina armar gav mig förtröstan. Den har dröjt kvar i mig. Den blandar sig med sorgen och saknaden. Precis tillräckligt mycket för at få mig att orka idag. Gud, låt mig ock orka i morgon. Och alla andra dagar av saknad.
Igår var jag uppe i Mommos lägenhet och tog min cykel som stod där. Där är en hel del flyttkartonger och lite rörigt. Jag satte mig i Mommos fåtölj och blundade. Då var allt som vanligt igen. Jag kände Mommo i mig. Det är doften som gör det. Lägenheten luktar fortfarande Mommo. Jag önskar jag kunde ta lite av lukten och lägga i ett litet skrin. Och på en liten etikett skriva.
Mommo- doft av trygghet och kärlek.
onsdag, maj 14
tisdag, maj 13
Förtröstan
Jag har haft det väldigt bra i Karlovy Vary. Och jag vill berätta så mycket.
Allt det jag glatt låg och viskberättade för Henrik innan vi somnade sent igår efter att han hämtat mig vid bussen.
Men i morse vaknade jag med en stor klump i magen. På torsdag är det begravning.
Min älskade lilla Mommo. Jag förstår inte hur jag ska klara det. Att säga farväl.
I morse på tåget satt jag och bad. Bad Gud att få mig att känna förtröstan. Sorg allena blir så tungt att bära.
Allt det jag glatt låg och viskberättade för Henrik innan vi somnade sent igår efter att han hämtat mig vid bussen.
Men i morse vaknade jag med en stor klump i magen. På torsdag är det begravning.
Min älskade lilla Mommo. Jag förstår inte hur jag ska klara det. Att säga farväl.
I morse på tåget satt jag och bad. Bad Gud att få mig att känna förtröstan. Sorg allena blir så tungt att bära.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)