Ännu inte benen. Bjuder på senaste
kåseriet, som var Hallands Nyheters läsare fick läsa igår.
update: Ni får det nedan istället...
Mer plysch åt folketFör mig har det här med myskläder alltid varit något självklart. Men det är ändå först nu som jag tack vare en myskläders-antagonist har kommit att relaxa med stil. Jag har börjat med plysch.
Låt mig ta det från början. Under en intervju, denna höst utförd, med en riktig modeböna frågar jag hur hon går klädd hemma, bakom stängda dörrar, när ingen ser. Hon meddelar att hon är klädd då som till vardags.
"Adidasbyxor skulle jag aldrig ta på mig, det är att svika sin partner. Jag förstår inte att så många tjejer släpper allt när de bor ihop med någon. Det kan inte vara bra för förhållandet." Jag fnyser inom mig just som den manlige fotografen säger "precis" med eftertryck. Jag tittar argt på honom, vi ska ju vara ett team. Så går han över på hennes sida.
Hon erkänner till slut att hon har en myskostym. En "Acne". Det är ett av de där riktigt dyra märkena som kändisarna väljer att slappa i. Ta en tvåa och sen tre nollor så har du en mysoverall av detta märke. "Aldrig" tänker jag.
Tankebanan är ny för mig. Hemma slåss vi om husets enda par Adidasoverallsbyxor efter att jag målat i det andra paret. Vi är precis lika opiffiga båda två, som sig bör.
Två dagar senare kommer det sig dock att jag runt går inne på Kronan. Och där på ett ställ hänger mysoveraller för 200 kronor. "Hmm, plysch. Det är ju för barn. Sjuttiotal. Hmm, mjukt. Testa kan man ju." Tar en mossgrön. När jag provar är det kärlek vid första kroppskontakt. Att den var mjuk utanpå visste jag. Men föga anade jag att insidan känns som en smekning mot kroppen. Den är nästan lika mjuk som min systerdotters 9 månader gamla och oanvända små trampdynor. Efter ett par veckor äger jag nu även ett likadant blått set. Mina föräldrar har syndat sen den stund de slutade att klä mig i plysch och berövade mig vad som borde vara en lagstadgad rättighet.
Jag vet inte om jag hottat upp kvällarna hemma på Tröingeberg. Men mitt slappande liv är skönare än någonson. Sambon verkar också nöjd. Han kallar mig "gurkan" alternativt "blåbäret" beroende på vilket set jag har. När jag vill åka och handla på Coop i mitt lilla set så rynkar han dock på näsan. Han försöker att få mig att förstå att hur skönt det än är så finns det gränser. Men så har han heller inte provat plysch ännu utan envisas med att gå runt i sina gamla Adidas.
Själv funderar jag på att ta ett snack med chefredaktören. Det blåa setet skulle kunna köpas in i mängd och fungera som arbetsoverall för HN-medarbetare. Tänk att slippa välja kläder varje dag, istället bara glida i sin plyschdräkt. Undrar om mina kollegor är på...
